Jag såg ”x och y” ikväll. Jag gick dit ensam. I början av filmen skrattade jag högt flera gånger, och kände mig besläktad med de andra i publiken som också skrattade uppsluppet och generat, när frågorna om sex ställdes i raskt följd och väldigt rakt på sak. Men ganska snart tystnar skratten.

När jag går ut från filmen är jag på dåligt humör och vill tycka att filmen är dålig, men vet att den inte var det. Men något som jag inte ville kännas vid inuti mig bråkar och jag känner mig arg och lite ångestriden och har stort behov av att förstå vad filmen egentligen handlade om. Den handlade om något jag inte kan sätta fingret på, och jag har ingen jag kan prata med om den där. Jag får tag på Sara, som visserligen inte sett filmen själv men alltid förstår allting.

Jag säger som det är, att den handlade om något jag inte förstod, att jag känner mig korkad och fick någon sorts ångest. Jag säger att jag vet att tidningarna skrivit att den handlar om könsroller och identitet och sex, men att det inte hjälper mig, för det är på ytan den handlar om det och under ytan finns ett tema som jag inte lyckas sätta fingret på. Och att det verkligen inte var roligt att se den, utan tvärtom tråkigt på ett smärtsamt vis. Och Sara säger att Anna Odell med konstverket där hon blev bältad på psyket ju ville få oss i publiken att förstå hennes känslor, och samma med återträffen. Att hennes mål snarare är att få publiken att förstå hennes ångest. Och det känns lite lugnande. Då har hon ju lyckats med mig i alla fall.

Sara säger också att hon läst någonstans att Micke Persbrandt inte är sina alter egon, utan att samtliga alter egon är Odells bild av Persbrandt. Eftersom persbrandt gestaltas skorrande ytligt för att vara en människas eget letande efter sig själv, så känns den förklaringen också lugnande. När jag pratat lite med Sara går jag hemåt och kan börja tänka lite själv. Jag kommer på att jag tycker filmen var riktigt bra. Den handlar ju om hur kvinnan gör övergrepp efter övergrepp i konstens namn. Den handlar om gränslöshet, och om hur gränslösheten blir sitt eget fängelse. Den handlar om en grupp skådespelare som träffas och ”ska vara” Anna och Micke, men inte har något manus. Det måste ju vara kärnan i berättelsen, tänker jag nu, detta att vara roller utan manus.

Såklart fanns ett manus, men berättelsen handlar om vad som händer då man är gränslös och i roll men utan ramar och form. Och svaret är att man då hamnar i ett sorts fängelse. En ensamhet, en massa öde öar, en tomhet, en sorts tråkighet trots sexet, våldet, alkoholen, destruktiviteten. Och upplösningen som jag skulle önskat, den om verklig kontakt som filmen liksom vaggade in oss i alldeles i början, den uteblir. Och även detta att Odell-karaktären inte ser Persbrandt-karaktären är också ett övergrepp. Odell har gjort en medveten film om omedvetna och grova övergrepp. Det är faktiskt alldeles förfärligt. Och väldigt bra. Se den inte. Se den!