Mitt i Nicole Krauss bok ”Dunkel skog” som jag just nu läser berättar en rabbi att ”Eva” på hebreiska betyder ”erfarenhet”. Han tolkar berättelsen om hur Gud skapade Eva av Adams revben, som att det måste beredas plats i Adam för någon annans erfarenhet. Och för att den andras erfarenhet ska få plats behöver där finnas ett tomrum.
Jag läser rabbinens ganska långa resonemang i boken som att Gud givit människan ett tomrum, ett tomrum som ger oss ångest och som vi också behöver.
Bokens tema verkar kretsa kring parallella universum och bibeltolkningen är bara en detalj i det stora hela, men den griper tag i mig och jag får en enorm lust att gå i en judisk bibelgrupp och att diskutera moseböckerna på det här sättet, där man kan vända och vrida på de olika möjligheterna att tolka texterna som just texter, myter. I ett kristet perspektiv blir det gamla testamentet så svårläst, men med de judiska författarnas hjälp blir jag mer och mer upplivad av sättet att närma sig berättelserna. Så odogmatiskt, så öppet, så intelligent! Jag tror skillnaden är att de judiska tänkarna bollar texterna mer fritt, som om texterna mer är något att ta spjärn från och att ens egna erfarenheter får vara med och skapa berättelsernas mening. Jag vill tänka mer kring tomrum! Jag vill tänka mer kring att vara gjord av någon annans erfarenhet!