Jag är på väg till Göteborg. Det är snöklädda landskap utanför fönstret och i natt såg jag tre apokalypsfilmer, varav den ena var ”The day after tomorrow”, så just nu associerar jag snö till en plötslig istid och överlevnadskamp i biblioteket på Manhattan.
På måndag ska jag bli intervjuad om hur jag arbetar kring undergångsångest på ett terapeutiskt vis, som ett litet udda inslag i Göteborgs filmfestival. Det är jag själv som initierat detta, och ändå är jag jättenervös.
Jag och Agneta som sitter bredvid mig på tåget med mössan nerdragen över ögonen och näsan, ska först ha två dygn där vi tillsammans med den övriga styrelsen i Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter ska planera årsmötet och fundera över stadgar och över inkludering och så ska vi mingla med medlemmar för att höra vad de vill ha oss till.
På min andra sida av sätet har jag en hög med ihoprafsade fönsterkuvert, som jag försöker bringa reda i. Ja, så ungefär. Det professionella och det rädda, det strukturerade och det kaotiska, hand i hand i ett säte i vagn 4.